Der Kohlkopf

Eftersom min kära familj tydligen inte hade fattat att det går att klicka på bilden i förra inlägget får jag väl länka den nya bloggen igen.

Bild från vår första dag i Berlin, det känns som om det var igår.

 

 

Igår försökte vi oss på en Perfekt Berlin-Söndag, och jag tror vi lyckades.

Hur man gör?
Steg 1: Vakna sent i ett soligt rum. Ligg och dra dig lite och gå sedan upp och ät frukost.
Steg 2: Efter en god lunch klär du dig fint och går ut. (Mellan frukosten och lunchen kan du göra ett försök att städa lägenheten, men det är frivilligt). Ta tunnelbanan till Ostbahnhof och strosa runt på loppmarknaden där en stund.
Steg 3: Fortsätt med tunnelbanan till Warschauer Strasse. Nu är du i Friedrichshain, förmodligen Berlins coolaste och mysigaste stadsdel. Lägg märke till hur andelen hipsters ökar med 200% så fort du stiger av tunnelbanan. Gå till Boxhagener Platz och kolla in loppmarknaden där. Spana på porslin, möbler och gamla fina telefoner, men försök undvika att köpa en analog kamera.
Steg 4: Åk hem och laga en fin söndagsmiddag. Vår meny bestod av en köttbit, potatisgratäng och lite vattnigt (men billigt!) vin.
Steg 5: Åk till Schwarzes Café i Charlottenburg (som har svarta väggar och gyllene tak, och öppet dygnet runt), drick lite varm choklad och en öl.
Steg 6: Åk hem och sov.

Vi vaknade imorse och det var strålande sol ute! Det lät precis som om någon var i vårt badrum och skrubbade toaletten, men det visade sig tyvärr att det bara var byggarbetarna som stod på ställningen utanför och sågade frigolit. De håller just nu på att spika upp frigolit över hela husfasaden. Fråga mig inte varför. De ser i alla fall ut att veta vad de gör.

 

Dagens mål blev alltså att njuta av det fina vädret, och utfördes genom att promenera en sväng i Tiergarten. Mitt i Berlin finns nämligen en gigantisk, grön park. Den är tillräckligt stor för att man ska kunna gå vilse i den.  visserligen börjar löven bli lite gula här, men det är fortfarande till största delen grönt och fint.

 

Tiergarten, Sony Center och jag. Jag förundras över min egen spänstighet när jag ser denna bild.

 

När vi var färdiga med vår solskenspromenad saknade vi trots Berlins awesomeness hemlandet lite för mycket, så vi tog en tur till Ikea för att kolla runt lite. På vägen dit ringde en bostadsförmedling vi har haft kontakt med och sade att om vi bara kan ge någon sorts kreditinfo som styrker att vi har råd att betala hyran så får vi hyra deras lägenhet! Jag hoppas upphöjt till tusen att de accepterar våra svenska kontoutdrag. Läget just nu är nämligen lite "Jaa, alltså, jag har ju skaffat ett tyskt bankkonto, men jag har inte fått mitt kort än..." eller "Jaa, jag har ju skaffat en tysk försäkring, men jag har inte fått numret än..." eller "Jaa, jag har ju ett tyskt jobb, men..." etc etc. Men jag ser ljuset i slutet av tunneln! Ikea var roligt i alla fall. Vi satt i alla soffor, diskuterade vilken stekpanna som var bäst (= billigast), och vilket täcke vi måste köpa (vår nya lägenhet har nämligen inget).

 

Oliver iklädd gult och blått i Ikeas resturang, ätandes köttbullar. Vi beställde mellan-storleken och fick hur mycket som helst. Men det var fint. Jag gillar också att man får fylla på sin dricka hur många gånger man vill. Jag fuskade lite och drack Apfelschorle, vilket ju inte är svenskt, men gott.

 

Nu surfar vi på Guidos jobb. Jag kommer nämligen få blåskatarr om vi fortsätter sitta utomhus på metallbänkarna på Sony Center, och här bjuder de på både värme och mineralvatten.

 

Igår gjorde vi grejer minsann! Eller ja, vi och vi... Min mammas kusins man Guido gjorde grejer åt oss! Vi behövde bara åka till KaDeWe (vet ni hur svårt det är att hitta en affär med en pappersavdelning i Berlin, och sedan när man väl kommer till KaDeWe hitta själva pappersavdelningen?) för att köpa ett hyreskontrakt. Alltså, en mall till ett hyreskontrakt. Sedan åkte vi till Guidos jobb och han fyllde i hyreskontraktet (som säger att vi bor hos dem, vilket vi visserligen inte gör, men det behöver ju inte myndigheterna veta), hjälpte oss fylla i formulär, kopierade våra pass och faxade lite, öppnade varsitt bankkonto åt oss, och tvingade slutligen en kille på hans jobb att följa med oss till borgmästarkontoret och skaffa en kölapp åt oss. Köade där gjorde vi i nästan en timme. Gud välsigne den som satte in en automat i vänterummet, en Mars har nog aldrig smakat så gott som då.

Kl 15 stängde de, och 14.55 blev vi äntligen inropade. Tanten var till skillnad från de flesta myndighetspersoner jättesnäll, fyllde i mer formulär, frågade om vi var gifta, och varför det står att jag är född i St Lars i mitt pass när jag hade skrivit Linköping i mitt formulär. Sedan gav hon oss varsitt papper med en stämpel från Bürgeramt som bevisar att vi nu bor i Berlin, samt en liten bok som hette "Berlinguide för nyinflyttade". Vi rundade av dagen med en tur till Alexanderplatz för att köpa kontantkort till mobilen. Vi har dock inte aktiverat dem än, så det är fortfarande våra svenska nummer som gäller.

När vi kom hem igår hade byggarbetarna visst varit i vår lägenhet, för det stod en stor hög med tegelsten i vardagsrummet, och istället för fönstret som varit där sitter nu en stor, fin balkongdörr. Jag är mycket spänd inför vilka andra förändringar som plötsligt kan ske medan man är ute några timmar. Mest hoppas jag på att de spontankopplar in elementen.

Random bild. Såhär ser det minsann inte ut i Vadstena på kvällen.

 

 

 

Okej. Detta är en konservöppnare. Det vet vi för vi såg en likadan i affären med en etikett som det stod "Konservöppnare" på.

 

MEN HUR FAN ANVÄNDER MAN DEN?

 

För tillfället äter vi ingen mat på konservburk.

Tyskar och deras byråkrati. Jag trodde vi svenskar var byråkrater, men det här är ju löjligt.

Först och främst kan jag inte få ett anställningsbevis på mitt jobb eftersom jag inte har ett tyskt försäkringsnummer plus sjukförsäkringsnummer, samt eftersom jag inte har ett tyskt bankkonto. Vidare går det inte bara att säga sitt kontonummer, jag måste visa upp mitt lilla plastkort (där kontonumret tydligen står på), för att bevisa att det existerar. Jag kan inte skaffa ett konto eftersom jag inte har ett litet kort från någon sorts myndighet som bevisar att jag bor på min adress (för man kan inte bara säga sin adress). Jag har inte lyckats lokalisera denna myndighet än, men där lär jag förmodligen behöva visa upp mitt hyreskontrakt, som jag inte har.

Just nu försöker vi hyra en annan lägenhet, och vi har fått ett formulär att fylla i. På detta formulär ska man skriva sin månadsinkomst, sina månatliga utgifter (?), var man bodde innan, namn och telefonnummer till föreståndaren för huset där man bodde innan så de kan ringa och kontrollera att man verkligen bott där, och varför man vill flytta till en ny lägenhet.

Det är ett jävla under att man inte behöver fylla i ett formulär bara för att få en kaffe på Starbucks i det här landet.

 

När man inte har internet finns det egentligen bara en sak man kan göra med sin dator. Spela Röj.

 

Idag är jag ledig från jobbet! Efter bara tre dagars arbete känns det som himmelriket att slippa stället. Prio nummer ett: Skaffa nytt jobb. Eller okej. Prio nummer ett: Skaffa en lägenhet med inkopplade element. Men prio nummer två är definitivt nytt jobb.

 

Jag ska inte tråka ut er med en utläggning om hur mycket arbete det är på jobbet (Oliver såg nämligen ut som om han skulle somna ett tag där), så jag nöjer mig med att säga att hotellrum där gästerna får röka är något av det äckligaste som finns, och att det bara är löjligt att stå och polera undersidan av duschkranen tills den glänser, eller stå och torka bort vattenfläckar på duschdörren (VARFÖR är den av klart glas? Hur fan tänkte de där? Jag skulle aldrig vilja ha en klar glasskiva till min dusch, även om jag är ensam tycker jag om att skyla mig lite i min nakenhet) som bara syns om man böjer sig ner och tittar upp mot den ur grodperspektiv. Är det vanligt att hotellgäster kravlar runt på golvet? De kan ju gärna göra det dock, eftersom jag legat på knä och polerat det med. Oj, det här blev nog en liten utläggning ändå. Förlåt.

 

Jag ringde också lägenhetsfolket i Düsseldorf idag, som efter en veckas "jag hör av mig imorgon" äntligen kunde klämma ur sig att hela lägenhetseländet behöver renoveras, komplett med nytt golv och hela skiten. Så nu har vi inte ens en potentiell lägenhet längre. Jag börjar bli trött på det här. Kanske ska fråga om vi får sova i tvättkammaren nere i källaren på Mercure, där lär det ju vara varmt i alla fall, och så har jag nära till jobbet.

 

Igår hade vi tänkt gå till ett bryggeri (min ölkonsumtion har ökat med ca 700% sedan jag kom hit), men det slutade med att vi degade i lägenheten istället. Vi lyckades få den så varm att jag kunde ta av mig halsduken och tjocka tröjan! Det är en jävla tur att vi inte betalar elen separat, det känns som om vårt kontinuerliga användande av värmefläkten drar en del... Jag drömmer mardrömmar om hur den går sönder och vi fryser ihjäl. Är också väldigt rädd för att vi ska behöva bo här en vecka till.

 

Slutligen, här kommer några bilder från lägenheten:

 

 

 

 

Uppdatering på jobbfronten: Jag ska fylla i alla papper imorgon och sedan är jag anställd på Hotel Mercure. Detta innebär att jag måste städa rum helt själv imorgon! (Under övervakning värre än Stasi, givetvis) Conny, som jag gick med idag, förklarade (på rikstyska!!!!!1) hur man bäddar en säng ordentligt och hur viktigt det är att man tar bort alla hårstrån i badrummet, samt att hennes första lön låg på €500. Kul. Jag ska alltså slita som ett djur och få hemskt dåligt betalt för detta. Enda trösten är att det tydligen går bättre när man vant sig. Jag längtar redan till torsdag då jag är ledig. Kanske borde söka jobb på Donken istället.

Uppdatering på lägenhetsfronten: Nu skulle jag vilja kunna sätta in en ljudeffekt i bloggen. Frågan är bara om det ska vara ljudet av vinden som visslar lite och några löv som blåser över en tom, tyst gata, eller ett eko helt enkelt. Vad jag försöker förmedla är att vi för tillfället bor mitt i en byggarbetsplats på femte våningen (hiss? Glöm det!) med en värmefläkt som enda värmekälla (på Kurfürstenstrasse, som enligt Guido är Berlins horgata), och folket som kanske ska hyra ut lägenheten på Pfarrstrasse (som ligger i Lichtenberg, vilket enligt Guido är där alla Berlins nazister bor) till oss "ska höra av sig imorgon". Yesssss!

Uppdatering på ekonomifronten: Dystert. försökte få studentrabatt på tunnelbanekortet genom att hala upp CSN-kortet. Kvinnan stirrade på det i två sekunder, sade "Det där är ju inte från Berlin. Kan du bevisa att du är student i Berlin?" och tvingade mig sedan att köpa ett vanligt månadskort till fullpris. Maten är billig i alla fall, och ölen. Det är smärtsamt att gå in på H&M och se alla underbara kläder som finns där. Jag kanske ska göra ett undantag och shoppa loss lite, eller åtminstone köpa mig en leopard-fuskpäls-kappa.

Uppdatering på levnadsfronten: Berlin är bäst! SÅ bäst. Jag älskar att bo i en storstad och jag ska aldrig flytta härifrån.

Nu sitter även jag på Sony Center (med Oliver som sällskap), för att stilla internetabstinensen en smula. Idag har jag jobbat min första dag på Hotel Mercure och kan nu sammanfatta det som: Vilket skitjobb. Jag hatar att få betalt per rum man städar istället för timlön, speciellt då det leder mig att misstänka att dagens slit inte resulterat i några pengar alls. Vidare måste jag imorgon ge dem mitt försäkringsnummer (vad fan är det?), kontonummer (har bara svenskt konto än så länge, det uppskattar de nog absolut), sjukförsäkringsnummer (återigen - que?), samt visa upp mitt pass. Kan bli kul! Försökte också förklara att min adress bara är temporär och gäller en vecka, och erkänna att jag inte hade en aning om vad jag har för postnummer. Hatar tysk byråkrati. Hatar att städa hotellrum med, ska byta jobb så fort en chans uppenbarar sig.

Men de var snälla mot mig på jobbet, och när jag nös på tunnelbanan var det en okänd man som sade prosit, så idag tror jag på mänskligheten.

(YES! För första gången någonsin har ett inlägg på derkohlkopf.blogg.se avslutats corny OCH optimistiskt!)

Idag checkar vi ut från hotellet, och jag har ingen aning om var vi ska bo den närmaste veckan. Jag tänkte bara varna om att jag kanske inte kommer ha tillgång till Internet nu, förrän jag har flyttat till ett permanent boende och pallrat mig ner till telebutiken för att fixa det själv.

Vi hörs.

Riksdagshuset by night.

 

 

 

Vi roar oss så gott vi kan för att hålla ångesten på avstånd. De som äger lägenheten vi förmodligen ska hyra ska inte höra av sig förrän på måndag eller tisdag. Tortyr! Min tredje arbetsintervju hittils gick även den bra, så för tillfället har jag tre potentiella jobb. Bara att välja och vraka.

 

För övrigt är caféer inuti bokhandlar det bästa som finns.

 

Den mystiske förre ägaren dök upp idag! Först kom lägenhetskvinnan, även idag i sin strass-t-shirt (som jag idag kunde utläsa texten "High Maintenance Cowgirl" på) med plastpåsen i handen. Efter att ha gjort en ännu fulare parkering än den igår klev hon ur och berättade att hon ringt till förre ägaren, som försökt slingra sig och sagt att han inte hade haft tid att städa ur allt och frågade om han fick flytta ut imorgon istället. Lägenhetskvinnan hade kallt svarat att det inte var hennes problem och att han skulle ut. Hon fick naturligtvis börja med att ringa honom, och mot all förmodan dök han faktiskt upp som utlovat, tio minuter sen, med en stor svart hund i koppel.

Lägenheten var en chock. Milt sagt. "Äcklig" är liksom inte ett tillräckligt starkt ord. Alla möblerna var trasiga, heltäckningsmattan innehöll fläckar som jag inte ens vill spekulera i hur de uppkommit, köket var helt igengrott och till och med väggarna var täckta av något sorts stelnat, brunt klet. Det såg ut som en cracklya. Lägenhetskvinnan och hyresvärden i Düsseldorf som vi pratat med i telefon lovade att stället ska städas och möblerna bytas ut, och eftersom Oliver och jag är så desperata har vi beslutat oss för att ta lägenheten. Inflytt sker med lite tur på fredag nästa vecka, men när var det vi hade tur senast? Ingen annan av de fem miljarder människor vi mailat om lägenheter har bemödat sig med att svara. Vi försöker hålla oss optimistiska och tänker att vi nog kan få ordning på stället så det till slut blir riktigt hemtrevligt. Nu måste vi bara försöka få tillgång till en fax, eftersom de i Düsseldorf självklart insisterar på att faxa kontraktet. I Sverige har ju inte en jävel fax, men här används det faktiskt.

Nu bär det av till Neukölln för någon sorts intervju för ett jobb på ett café där- Jag har ingen aning om hur det här kommer sluta. En enda sak är jag säker på just nu, och det är att jag behöver lite mer av vårt billiga rödvin och ett varmt bad i hotellrummets minimala badkar ikväll.

Det har ju hänt lite andra saker idag än biobesöket (även om det är vad som lämnade starkast intryck). Till att börja med har jag varit på intervju för ett jobb! Jag kom till Hotel Mercure an der Charité (fancy namn, jag vet) tio minuter tidigt och satt i lobbyn bredvid en man som såg lika nervös ut som jag, men jag fattade inte varför. Efter tjugo minuter började jag misstänka att ingen var på väg för att hämta mig, så jag gick fram till receptionen och sade att jag skulle på arbetsintervju. "Jaha", svarade han, "vem ska du prata med då?" Ööööh. "Mhm, men vad heter företaget då?" Ööööh. Till slut lyckades han genom en gissningslek komma fram till vem jag skulle träffa, och ringde även denna man. Så blev jag lotsad upp till ett litet stökigt kontor där jag bad mannen prata långsamt, och där det snart framgick att han egentligen inte visste vem jag var. Han frågade var jag kom ifrån och trodde sedan att jag kommit hit för att studera (hur fan skulle jag ha tid med ett heltidsjobb då?). Han verkade också tro att jag har världens erfarenhet av städerske-yrket (jag sade visserligen inte emot honom där). Inget av detta verkade dock spela någon roll, för på måndag och tisdag ska jag provjobba där, och går det bra så har jag en anställning. Ka-ching.

Dagens andra nyhet är att lägenhetskvinnan med den ruskiga dialekten dök upp! Efter att vi stått utanför lägenheten i en kvart och bara pratat om hur hon inte skulle komma, för att hålla våra förhoppningar nere, dök det plötsligt upp en liten bil på gatan. Bilisten ägnade fem minuter åt att göra en mycket besynnerlig parkering, och när hon väl klev ur var det en liten kvinna iklädd vindjacka och en t-shirt med strasstryck, hållandes en plastpåse i handen. Jag sade uppgivet till Oliver att det tydligen inte var hon trots allt, när hon plötsligt medan hon passerade oss frågade om vi var där för lägenheten. Yes! Bara synd ingen av nycklarna i hennes plastpåse passade, eftersom den tidigare ägaren tydligen bytt ut låset. No! Det var bara att boka in en ny tid imorgon, då denna ägare ska flytta ut, och därför måste vara där och lämna över nycklarna. Vi får väl se hur det går med det.

 

Ikväll har vi sett Resident Evil: Afterlife. Det är alltså den fjärde Resident Evil-filmen, och den visas i 3D! Hur ska jag beskriva filmen då? Kanske såhär:

 

Oh. My. God.

 

Den tolvåriga pojken inom mig dog flera gånger om. Om inte den här filmen har världens coolaste kvinnliga huvudperson ever skulle jag säga att testosteronet flödar i den här filmen. Nu vet jag inte riktigt vad det är som gör det. T-viruset, kanske. Gillar du coola stunts, zombiedödande, slow motion-scener med snygga tjejer som flyger i luften och filmer där tjejerna är de coolaste och mest kompetenta kommer du älska den här. Jag älskade den definitivt.

 

Jävlar vad skönt det var att vakna utvilad imorse! Jag bokstavligt talat skuttade ut från hotellet, med en stadig hotellfrukost och gott kaffe(!) i magen. Eftersom vi inte hade något att göra idag beslöt vi oss för en turistig sväng runt Berlin, så vi bockade av Kurfürstendamm, Brandenburger Tor med Förintelse-monumentet, Potsdamer Platz och Kreuzberg från Att se-listan. Samt åkte en jävla massa tunnelbana. Dagens höjdpunkt var currywurst på något litet hak i Kreuzberg, det var gott och varmt, hälsar Oliver. Det är nämligen svinkallt här.

Ikväll har vi varit på Sony Center (Berlins enda biograf där de visar filmer med engelskt tal) och köpt biljetter till Resident Evil Afterlife imorgon, i 3D minsann! Våra 3D-glasögon kostade extra men vi får tydligen behålla dem. Nu ska vi chilla på hotellrummet med lite €2,79-vin, jag måste vara utvilad imorgon inför min första arbetsintervju!

Hela vistelsen här överskuggas av ångest för våra lägenhetsproblem, men annars har vi det finfint. Eskimåpussar!

 

 

Vi lekte runt lite vid Förintelse-monumentet. Hemskt egentligen, när jag tänker på det.

Jag lovade ju en uppdatering om resan till Berlin, så här är ett livstecken. Min tanke #1 idag:

VARFÖR tog jag inte resväskan med hjul?

Oliver hälsar att det var hans tanke #1 också, eftersom han till stor del fick bära min väska. Jag har fortfarande ont i handen efter att ha släpat min andra väska (även den utan hjul) genom halva Berlin, upp och ner för alla tunnelbanetrappor, och Oliver och jag har konstaterat att det är något vi inte gör en gång till.

Resan var hemsk, jag ägnade natten åt att sitta i gången utanför vår sovvagn, böjd över en påse. Sjögången på färjan var så illa att jag kunde känna hur jag gled runt i sängen efter hur båten gungade. Och tydligen har jag spenderat alldeles för mycket tid i Vadstena den här sommaren, för Berlin var väldigt mycket nya intryck. Här är allt liksom uppskruvat till max, framför allt storleken på saker (allt från husen till pommesen i en liten McDonalds-meny är större) och ljudnivån (det är som att vara på en byggarbetsplats vart man än går, omöjligt att prata i telefon). Men jag tror det kommer vara betydligt mer lättsmält imorgon, då jag inte ägnat natten åt att spy.

Lägenhetsletandet fortsätter, tyvärr med tvivelaktig framgång. Med hjälp av internettillgången i hotellets lobby har vi idag skickat 11 mail om olika lägenheter, så nu kan vi bara hoppas på svar. Vi skulle egentligen på en lägenhetsvisning idag, men av oklar anledning (kvinnan jag pratade i telefon med pratade med så ruskig dialekt att jag egentligen inte förstod ett ord av vad hon sade) var det ingen där när vi punkligt stod där och väntade. Vi bokade om den tiden till onsdag, och idag ringde jag en annan lägenhetssnubbe, vars lägenhet vi kanske också ska kolla på på onsdag. Så helt hopplöst är det inte.

Imorgon har vi "ledigt", så vi ska försöka hitta på något roligt att sysselsätta oss med. Lär inte bli alltför svårt i Berlin.

Eskimåpussar till alla!

 

Igår tog jag farväl av mina vänner. Det var en fantastiskt trevlig och outhärdligt sorglig kväll, med många skratt och några avskedstårar. Jag kommer sakna alla mina tjejer galet mycket. Hade jag inte insett det tidigare sjönk det verkligen in igår.

 

Idag ska det fixas och donas. Jag måste packa, ladda ner grejer till datorn, ställa ner alla mina kläder som lämnas hemma i källaren så Susanna inte kan sno dem medan jag är borta, osv osv. Det är betydligt mer att göra än man tror från början, så nu kanske det är dags att sätta fart, när jag nu åker imorgon...

 

Eskimåpussar till alla!

 

 

David Bowie - Cat people (putting out fire)

 

Jag hjälper Oliver att välja kläder till Berlin (mina ligger redan över hela min säng, och eftersom jag inte orkar plocka bort den gigantiska högen därifrån sover jag hos Oliver ikväll), mobbar hans fula, rutiga byxor, och känner att det nog börjar närma sig rejält nu. Fyra dagar kvar.

 

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaah!

 

Ikväll hade jag den typiska tonåring-i-småstad-kvällen. Jag och mina hoes ville göra något annat än att sitta på mitt rum, och eftersom inga caféer eller dylikt är öppna efter klockan sex i Vadstena tog vi en tur till Motala. Väl där kunde vi bara undra vad vi egentligen tänkte med, eftersom den enda som var ute 19.30 var ett fyllo som skrek till oss på bosniska.

Men som om det skulle få dra ner vårt humör. "Fine", sade vi, "då drar vi väl till Donken istället!". Så där satt vi, som enda gäster utöver ett par förbipasserande bilister och en skara högstadieungdomar, åt vår McFlurry och pladdrade på. Vid elva åkte de andra tjejerna hem, och jag blev hämtad av min lite äldre pojkvän med bil, som stod och rökte på parkeringen.

Om det bara hade hänt fyra år tidigare hade jag känt mig så jävla cool.

Här sitter jag och målar tånaglarna och kom på att ni kanske fortfarande bryr er om vad jag har för mig på dagarna. Så här är en sammanfattning av läget nu:


- Jag ägnar min tid åt att oroa mig över olika saker. De mesta bekymmer kommer när jag kör bil, Låter inte bilen konstigt nu? Tänk om bilen bakom mig är civilpolis! Tänk om det kommer ett rådjur! osv osv. Jag såg faktiskt en hare som sprang över vägen igår. Annars är oron nummer ett att jag ska förbli arbetslös resten av livet. Tänk om inte ens McDonalds vill ha mig? Men ett ynka jobb som kebabhyvlare eller toalettstädare borde jag väl ändå kunna få?

- Jag har börjat reda ut mitt frekventa magont, och börjar med laktos. Så jag ska undvika laktos i en hel vecka. Det har gått två dagar, och jag är redan trött på det.

- Slutligen blev det klart idag att jag flyttar till Berlin OM EN FREAKING VECKA! På måndag bär det av, det återstår bara att bestämma om det ska ske med tåg eller flyg. Boende är fixat (i ett awesome konstnärskollektiv tillika världens snyggaste lägenhet), så nu återstår bara jobb. Och packning. Berlin innebär en ny blogg också (fresh start, ni vet), så namnförslag tas gärna emot.

Jag har lekt datorgeni och lyckats koppla ihop mina datorer (jisses, jag har fler än en dator, nördvarning bara på det) via trådlösa nätverket för att flytta över lite filer...

 

Det funkade ju fint i teorin i alla fall. Jag tror jag testar med kabel ändå, det kanske går lite fortare. Men jag fick ju känna mig assmart i fem minuter innan jag insåg att idén kanske inte var den bästa trots allt.

 

Också - underbart att jag har 15 929 bilder. När hann jag ta alla dessa?